I morgon är det dagen D... fy fasiken...Jag och Muad var ute och red en sista gång i hop idag... Känns jobbigt att tänka att det var sista gången jag satt på den där runda ryggen, med den fluffiga manen fladrandes framför näsan. Att aldrig mer få känna den där kännslan när han skuttar fram och gör sina busiga krumsprång, inte för att man ska trilla av utan bara för att han tycker att det är så ruskigt roligt... Aldrig mer behöva akta fötterna när han vänder sig om för att ta tag i dom, Aldrig mer få känna hans varma andetag när han vilar sitt vackra huvud på min axel.. Aldrig aldrig mer... Tänk vad livet kan vara orättvist..
